#22. Outokummun kaivosmuseo, Outokumpu, Finland

Gruvorna i Outokumpu fick sin början genom upptäckten av koppar 1910 och gruvan var en gång Europas största koppargruva. Gruvorna hade totalt ett nätverk av gruvgångar på mera än 400 kilometer. Den djupaste punkten var vid 430 meter. Gruvdriften upphörde slutligen år 1989. Idag kan man vid den Gamla gruvan utforska den gångna tidens gruvarbete, liksom också den moderna gruvtekniken i den Gamla gruvans fascinerande miljö. På området finns:

• Museitunneln: År 1985 bröts Museitunneln för att presentera gruvarbetet. Tunneln är en del av gruvmuséets utställningar och där finns objekt och fotografiska förstoringar, som har med gruvdrift att göra. Museitunnelns renovering gjordes 2009, då tunnelbelysningen förnyades och antalet fotografier ökades.

• Gruvmuseet: Ett specialmuseum för gruvsektorn öppnades i Outokumpu den 13.08.1982. Outokumpu Oy och Outokumpus turistförening hade redan från 1960-talets första hälft tillsammans samlat och utvecklat en gruvutställning, som på 1970-talet var öppen sommartid i den Gamla kullens stenkrossbyggnad. Gruvmuséet placerades i den år 1927 byggda gruvstugan, som ursprungligen hade byggts omklädnings- och tvättrum för gruvarbetarna. Då muséet grundades, donerade Outokumpu Oy museibyggnaden till stiftelsen för gruvmuséet.

• Gruvtåget: Området har en smalspårig järnväg, där det gamla gruvloket trafikerar med några personalvagnar i släptåg. Banans längd är ca 1 km.

• Anrikningsverket: På 1990-talet byggdes en utställning i den Gamla gruvans f.d. anrikningsverk en utställning över anrikningsprocessen. Anrikningsutrustning fick man från gruvor över hela Finland.

• Gruvtornet: Keretis gamla gruvtorn är ett av de högsta gruvtornen i Europa. Från toppen av det hela 96 meter höga tornet öppnar sig en utsikt ut över gruvstaden. Tornet är det viktigaste monumentet över gruvindustrin i Outokumpu och skyddat enligt lagen för byggnadsvård.

Förvaltningen av gruvmuséet övergick på staden Outokumpu från den 1.9.2009. Ett utvecklingsprojekt för Outokumpus gruvmuseum lanserades 2009. Under projektet reparerades gruvmuséets permanenta utställningslokaler och en ny basutställning planerades och byggdes.

(Vici Ståhlström)

Outokummun kaivokset saivat alkunsa Outokummun kuparilöydöstä vuonna 1910, ja kaivos oli aikoinaan Euroopan suurin kuparikaivos. Kaivoksissa oli yhteensä yli 400 kilometrin mittainen kaivoskäytäväverkosto. Syvin kohta oli 430 metrin syvyydessä. Kaivostoiminta päättyi lopullisesti 1989. Tänä päivänä pääsee Vanhalla Kaivoksella tutustumaan entisajan kaivostyöhön sekä nykyaikaiseen kaivosteknologiaan Vanhan Kaivoksen kiehtovassa miljöössä. Alueelta löytyy:

• Museotunneli: Vuonna 1985 louhittiin museotunneli esittelemään kaivostyötä. Museotunneli on osa Kaivosmuseon näyttelyä ja siellä on kaivostyöhön liittyviä esineitä ja valokuvasuurennoksia. Museotunnelin peruskorjaus tehtiin vuonna 2009, jolloin uusittiin tunnelin valaistus ja lisättiin valokuvasuurennoksia.

• Kaivosmuseo: Kaivosalan erikoismuseo avattiin Outokummussa 13.8.1982. Outokumpu Oy ja Outokummun Matkailijayhdistys olivat yhteistyössä jo 1960-luvun alkupuolelta alkaen koonneet ja kehittäneet kaivostyönäyttelyä, joka oli esillä 1970-luvulla kesäaikoina Vanhan kummun murskaamossa. Kaivosmuseo sijoitettiin vuonna 1927 valmistuneeseen kaivostupaan, joka oli alun perin rakennettu kaivosmiesten pukeutumis- ja peseytymistiloiksi. Museota perustettaessa Outokumpu Oy lahjoitti rakennuksen kaivosmuseosäätiölle.

• Kaivosjuna: Alueella on kapearaiteinen rautatie, jossa liikennöi vanha kaivosveturi perässään muutama miehistönkuljetusvaunu. Radan pituus on n. 1 km.

• Rikastamorakennus: 1990-luvulla Vanhan kaivoksen entiseen rikastamoon rakennettiin rikastusprosessia kuvaava näyttely. Rikastuslaitteita museoon saatiin kaivoksilta eri puolilta Suomea.

• Kaivostorni: Keretin vanha kaivostorni on Euroopan korkeimpia kaivostorneja. Huimat 96 metriä korkean tornin huipulta avautuu maisemat yli kaivoskaupungin. Torni on tärkein kaivostoiminnan muistomerkkejä Outokummussa sekä suojeltu rakennussuojelulailla

Kaivosmuseo siirtyi Outokummun kaupungin hallintaan 1.9.2009 alkaen. Outokummun kaivosmuseon kehittämishanke käynnistyi vuonna 2009. Hankkeen aikana korjattiin Kaivosmuseon perusnäyttelyn tilat sekä suunniteltiin ja rakennettiin uusi perusnäyttely.

 

(Vici Ståhlström)

The mines at Outokumpu got started through the discovery of copper in 1910 and the mine was once the largest copper mine in Europe. The mines had a total network of underground galleries of more than 400 kilometres. The deepest point was at 430 meters. Mining finally ceased in 1989. Today, one can at the Old Mine explore the past of mining, as well as the modern mining technology in the Old Mine's fascinating environment. In the area there are:

• The Museum Tunnel: In 1985 the Museum Tunnel was blasted in order to present mining work. The tunnel is part of the exhibitions of the Mining Museum, and there are objects and photographic enlargements related to mining. The Museum Tunnel was renovated in 2009, when the tunnel lighting was upgraded and the number of photographs was increased.

• The Mining Museum: A special Mining Museum was opened in Outokumpu on 13/08/1982. Already from early 1960's Outokumpu Oy and Outokumpu Tourist Board had together gathered and developed a mining exhibition, which in the 1970s was open in the summer in the Old Hill crusher building. The Mining Museum was placed in the 1927 -built mining cottage, which originally had been built as a changing room and washroom for the miners. When the museum was founded, donated Outokumpu Oy the museum building to the Mining Museum Foundation.

• The Mine Train: The area has a narrow gauge railway, where the old mining locomotive operates with a couple of staff wagons in tow. The lengthof the track is about 1 km.

• The Flotation Plant: In the 1990s, an exhibition about the enrichment process was built in the Old Mine's former flotation plant. Enrichment Equipment were received from mines all over Finland.

• The Mining Tower: Kereti’s old mining tower is one of the highest mining towers in Europe. From the top of the 96 meter high tower there is a view out over the mining town. The tower is the most important monument of the mining industry at Outokumpu and protected under the law for building preservation.

The management of the Mining Museum was transferred to the town of Outokumpu from 1.9.2009. A development project of Outokumpu Mining Museum was launched in 2009. During the project the Mining Museum's permanent exhibition rooms were repaired and a new permanent exhibition was planned and built.

(Vici Ståhlström)

Poäng - Pisteet - Points

☻☻☻☻☺

(Vici Ståhlström)

Adress - Osoite - Address

Outokummun kaivosmuseo

Kummunkatu 21

FI-83500 Outokumpu

Finland

#21. Museum im Wasserwerk, Berlin, Tyskland

I Berlin inleddes den centraliserade vattenförsörjningen med byggandet av vattenverk utanför Stralauer Tor (1856), i Tegel (1877) och invid sjön Müggelsee (1893) under chefen för det kommunala vattenverket, Henry Gill, en engelsk ingenjör. Moderniseringen och ombyggnaden av vattenförsörjningen på 1920-talet och de förändrade politiska förhållandena efter att nationalsocialisterna övertagit makten år 1933 och återspeglingen på de kommunala verken har rekonstruerats med hjälp av dokument, fotografier och kartor. Vattenverksmuséet i Berlin-Friedrichshagen ligger i en del av det nedlagda vattenverket i Friedrichshagen på stranden av sjön Müggelsee. Det är där dokument och föremål samlas in, görs tillgängliga och uppvisas som vittnen över historien om Berlins vattenförsörjning och kommunala avlopp. En kombination av historisk arkitektur och ingenjörskonst samt en museiutställning kan här upplevas på en ursprunglig plats.
Friedrichshagens vattenverk startade sin verksamhet 1893 som Berlins tredje kommunala vattenverk. Vid den tiden var det det största och mest moderna verket i Europa, där Henry Gill arbetade tillsammans med arkitekten och den kommunala byggmästaren Richard Schultze, som skapade byggnaderna i form av traditionella Brandenburg tegelbyggnader. Med sina sex maskinbyggnader, 34 sandfilter, fyra bevattningsanläggningar, många tillhörande byggnader och fyra bostadshus är det 55 ha stora vattenverksområdet idag ett industrihistoriskt bevis.
Den permanenta utställningen visar ett tvärsnitt av historien om Berlins vattenförsörjning och urbana avlopp under perioden 1850-1950. Besökare kan också bekanta sig med Berlins befolknings vattenförsörjning med hjälp av hus- och vägbrunnar och via vattenrör av trä före införandet av en centraliserad vattenförsörjning. De bristfälliga hygieniska förhållandena i staden, de ständigt återkommande angreppen av smitta och epidemier före byggandet av avloppen har också beskrivits.
Effekterna av andra världskriget på vattenindustrins installationer och användningen av tvångsarbete under denna tid är också dokumenterade.
Ombyggnaden efter krigsslutet och separationen av vattenförsörjningen mellan Öst- och Västberlin efter uppdelningen av staden år 1949 avslutar den första större delen av den permanenta utställningen i den fd pannhallen.
Maskinhallen med tre vattenpumpningsmaskiner från år 1893 kvar i sitt ursprungliga skick, är unik. En annan maskinhall, som byggdes på 1920-talet, är också värd ett besök.
Det var inte förrän 1979 den ångdrivna operation avbröts och de sista motorerna med denna kraftkälla stängdes vid Friedrichshagens vattenverk. En av dem tuffar fortfarande för besökare i dag - men nu drive av en elmotor.
Den andra delen av utställningen är tillägnad Berlins kommunala avlopp. Utvecklingen av avloppsvattenhanteringen i Berlin kan spåras tillbaka över 120 år. Utställningen ger information om byggandet av avlopp, pumpstationer, bevattningsfält och de första reningsverken. Ett rum visar ett laboratorium från ca år 1900. Gamla pumpar, rör och ventiler finns utställda på muséets 5.000 m² stora uteområde.

(Vici Ståhlström)

Berliinissä keskitetty vesihuolto alkoi vesilaitoksen rakentamisella Stralauer Torin ulkopuolella (1856), Tegelin alueella (1877) ja Müggelsee-järvellä (1893) kunnallisen vesilaitoksen johtajan, Henry Gillin, englantilaisen insinöörin alaisuudessa. Vesihuollon nykyaikaistaminen ja uudelleenjärjestely 1920-luvulla sekä poliittisten olosuhteiden muuttuminen kansallissosialistien otettua vallan vuonna 1933 ja näiden heijastukset kunnan laitoksiin on rekonstruoitu asiakirjojen, valokuvien ja karttojen avulla. Vesilaitoksen museo Berlin-Friedrichshagenissa sijaitsee osassa käytöstä poistettua Friedrichshagenin vesilaitosta Müggelsee-järven rannalla. Täällä asiakirjoja ja esineitä kerätään sekä asetetaan saataville ja näytteille todisteena Berliinin vesihuollon ja kunnallisen viemäröinnin historiasta. Yhdistelmä historiallista arkkitehtuuria ja tekniikkaa sekä museonäyttelyä voidaan täällä kokea alkuperäisellä paikalla.
Friedrichshagen vesilaitos aloitti toimintansa vuonna 1893 Berliinin kolmantena kunnallisena vesilaitoksena. Tuolloin se oli suurin ja modernein laitos Euroopassa, jossa Henry Gill työskenteli yhdessä arkkitehdin ja kunnan rakennusmestarin Richard Schultzen kanssa, joka suunnitteli rakennukset perinteisten Brandenburgin tiilirakennusten mukaisiksi. Kuudella konerakennuk- sellaan, 34 hiekkasuodattimellaan, neljällä kastelulaitteellaan, lukuisilla oheisrakennusillaan ja neljällä asuinrakennuksellaan 55 ha suuruinen vesilaitosalue on tänään todiste teollisuuden historiasta.
Pysyvä näyttely esittää läpileikkauksen Berliinin vesihuollosta ja kaupunkiviemäröinnistä vuosilta 1850-1950. Vierailijat voivat myös tutustua Berliinin väestön vesihuoltoon talo- ja katukaivojen avulla ja puisten vesiputkien kautta ennen keskitetyn vesihuollon käyttöönottoa. Kaupungin riittämättömät hygieeniaolosuhteet, tartuntojen ja epidemioiden jatkuva toistuminen ennen viemärien rakentamista on myös kuvattu.
Toisen maailmansodan Vaikutukset vesiteollisuuden laitteistoihin ja pakkotyön käyttöä tänä aikana on myös dokumentoitu.
Kunnostaminen sodan päättymisen jälkeen ja vesihuollon katkaiseminen Itä- ja Länsi-Berliinin välillä kaupungin jakamisen jälkeen vuonna 1949 päättää perusnäyttelyn ensimmäisen suuren osakokonaisuuden entisessä kattilasalissa.
Konesali kolmella veden pumppauslaitteella vuodelta 1893 on säilynyt alkuperäisessä kunnossa ja on täten ainutlaatuinen. Toinen 1920-luvulla rakennettu konesali on myös vierailun arvoinen.
Vasta vuonna 1979 höyryyn perustuva toiminta lopetettiin ja viimeiset tällä käyttövoimalla toimineet koneet Friedrichshagen vesilaitoksella pysäytettiin. Yksi niistä puuskuttaa edelleen tänään vierailijoille - mutta nyt sitä pyörittää sähkömoottori.
Toinen osa näyttelystä on omistettu Berliinin kunnalliselle viemäröinnille. Berliinin jätevesien käsittelyä voidaan jäljittää yli 120 vuoden päähän. Näyttely tarjoaa tietoa viemärien, pumppaamoiden, kastelukentttien ja ensimmäisten jätevedenpuhdistamoiden rakentamisesta. Yhdessä huoneessa on noin vuodelta 1900 oleva laboratorio. Vanhoja pumppuja, putkia ja venttiileitä on nähtävänä museon 5000 m²:n ulkoalueella.

(Vici Ståhlström)

In Berlin centralised water supply began with the construction of the waterworks outside Stralauer Tor (1856), in Tegel (1877), and by Müggelsee Lake (1893) under the director of the municipal waterworks, Henry Gill, an English engineer. Modernisation and reorganisation of the water supply in the 1920’s as well as the altered political circumstances following the takeover of power by the National Socialists in 1933 and their reflection in the municipal works have been reconstructed by means of documents, photos and maps. The Waterworks Museum in Berlin-Friedrichshagen is housed in part of the disused Friedrichshagen waterworks on the banks of Müggelsee Lake. This is where documents and objects are collected, made accessible and exhibited as witnesses of the history of Berlin’s water supply and municipal drainage. A combination of historical architecture and engineering as well as a museum display can be experienced here at an original location.
Friedrichshagen waterworks started operations in 1893 as Berlin’s third municipal waterworks. At the time, it was the largest and most modern works in Europe, where Henry Gill worked together with the architect and municipal master builder Richard Schultze, who created the buildings in the form of traditional Brandenburg brick buildings. With its six machine buildings, 34 sand filters, four irrigators, numerous ancillary buildings and four dwellings, the 55 ha waterworks site is today a witness of industrial history.
The permanent exhibition shows a cross-section of the history of Berlin’s water supply and urban drainage from 1850 to 1950. Visitors can also find out about the supply of the Berlin population by means of house and road wells and via wooden water pipes before the introduction of a centralised water supply. The inadequate hygienic conditions in the city, the constant recurrence of infestations and epidemics before the construction of the sewers are also depicted.
The effects of the Second World War on the water industry installations and the use of forced labour during this time are also documented.
The redevelopment following the end of the war and the separation of the water supply between East and West Berlin after the division of the city in 1949 ends the first major section of the permanent exhibition in the former boiler hall.
The machine hall with three water drawing machines of 1893, retained in its original condition, is unique. Another machine hall built in the 1920’s is also worthwhile visiting.
It wasn’t until 1979 that steam operation was discontinued and the last engines with this drive mode in the Friedrichshagen waterworks were shut down. One of them still chugs for visitors today – however it is now driven by an electric motor.
The second section of the exhibition is dedicated to Berlin’s municipal drainage. The development of Berlin’s wastewater disposal can be traced back over 120 years. The exhibition provides information about the construction of the sewers, the pumping stations, the irrigation fields and the first sewage treatment works. One room displays a laboratory around the year 1900. Old pumps, pipes and valves are on display on the 5,000 m² open-air area of the museum.

(Vici Ståhlström)

Poäng - Pisteet - Points

☻☻☻☻☺

 

(Vici Ståhlström)

Adress - Osoite - Address

Museum im Wasserwerk
Müggelseedamm 307
12587 Berlin
Tyskland