söndag 26 juli 2015

#46. Cikoriamuséet, Jakobstad, Finland

Finländarna är ett kaffedrickande folk. När kaffet på 1720-talet introducerades i den östra rikshalvan av Sverige-Finland fattade befolkningen genast tycke för drycken. Nuförtiden går det årligen åt 12 kg råkaffe per invånare i Finland. I det kaffeälskande Italien är siffran 5,7 kg per person, och i Spanien 4,5 kg. Det har dock funnits perioder, då kaffetillgången inte har motsvarat förbrukningen eller priset har varit för högt. Riktigt alltid har det inte funnits äkta vara i kopparna ens på caféerna.
Cikoria användes tidigare allmänt som tillsatsämne vid kaffekokningen. Cikoria eller vägvårda (Cichorium intybus) är en flerårig ört i familjen Asteraceae med ljusblå blommor. Genom rostning av den torkade roten av rotcikoria (Cichorium intybus var. sativum) kunde man framställa ett koffeinfritt kaffesurrogat eller -tillskott. Cikorian gav kaffedrycken vacker färg och gjorde smaken fylligare. En orsak till användningen av cikoria låg också i den stora prisskillnaden mellan kaffe och cikoria. Roten användes förutom som kaffesurrogat också medicinskt mot bland annat gikt.
Efter en studieresa till cikoriafabriker i bl.a. Tyskland och Ryssland anhöll Wilhelm Schauman år 1883 om tillstånd att starta en fabrik i Jakobstad i Storfurstendömet Finland. Schauman inledde fabrikationen i stadens centrum med 6-7 anställda. I november samma år kom varan ut i handeln och vann genast stor efterfrågan.
Då tillverkningen visade sig lönsam började Wilhelm Schauman genast planera en utvidgning. I medlet av 1880-talet uppfördes en fabriksbyggnad i stock med tillhörande magasin. Efter några år var Schauman den största cikoriatillverkaren i Finland.
I september 1892 totalförstörde en eldsvåda själva fabriksbyggnaden, men redan i slutet av januari 1893 var en ny fabrik i full drift på Alholmen norr om staden.
Eftersom råvaran importerades sjövägen från Mellaneuropa, var det en fördel att cikoriafabriken nu låg nära hamnen. I hamnen skyfflades rotkuberna i säckar och transporterades med järnvägsvagn till fabriksmagasinen. Därifrån fördes råvaran med rullvagn till bränneriet, där vagnen längs en ramp kördes upp ovanpå ugnen och cikorian fylldes i rostugnarna. Som mest hade fabriken tre rostugnar, av vilka två finns bevarade i rostningsrummet. Rostningen tog tio timmar i anspråk.
De rostade rötterna fick svalna innan de skyfflades via en elevator upp till en behållare i övre våningen. Därifrån matades kuberna ned till kvarnarna för malning och sedan siktning.
Cikorian packades i strutar med hjälp av en speciell strutmaskin. De färdigt fyllda strutarna på 1 skålpund (ca 425 gram), eller ett halvt, omskakades och placerades i lådor. För att få rätt arom och smak på cikorian lagrades den i två dagar i ett ångrum med en temperatur på 60 grader. Sedan packades varan i lådor för transport till kunderna. Lådmaskinen fungerar än idag. Även det ursprungliga omslagspapperet finns bevarat.
Wilhelm Schauman föddes i Jakobstad år 1857. Cikoriafabriken var hans första industriföretag och fram till mitten av 1890-talet var Wilhelm Schauman framför allt cikoriafabrikör. Fabriken var dock sällan i gång hela året. År 1903 nådde sysselsättningen och produktionen vid cikoriafabriken sin högsta nivå. Arbetarantalet var då 60 och produktionen nästan 1 400 ton rostad cikoria.
Efter Schaumans död bildades ett särskilt bolag för cikoriafabriken, Wilh. Schaumans Cikoria Ab, som tog över fabriken från början av 1938. Under andra världskriget slöt bolaget ett avtal med Finlands kafferosterier om rostning av cikoriarötter och sockerbetor. Under toppåret 1945 levererades hela 570 ton av den förädlade varan till landets surrogatfabriker.
På 1950-talet blev det tydligt, att cikorians tid definitivt var förbi. Det gällde nu att finna annan användning för fabriksbyggnaden. I mitten av 1950-talet gjordes ett försök med tillverkning av saltade jordnötter. Den kafferostningsugn, som står kvar i bränneriet, inköptes enkom för detta ändamål. Produktionen nedlades dock efter några år.
Sin sista cikoria framställde fabriken på Alholmen i februari 1960. Av landets övriga cikoriaproducenter hade den sista gett upp redan vid årsskiftet 1956-1957.
Fabriken lade grunden till den storindustri, som så småningom växte upp inom Schauman-bolagets ramar. I anslutning till Oy Wilh. Schauman Ab:s 100-årsjubileum år 1983 beslöt bolagets styrelse, att cikoriafabriken skulle renoveras till museum, eftersom de flesta av fabrikens gamla maskiner fanns bevarade. I upprustningen deltog bl.a. bolagets pensionärer med tusentals arbetstimmar. Muséet invigdes år 1985. Cikoriamuseet är en unik bevarad fabriksmiljö. Här får besökaren en känsla av cikoriatillverkningen och arbetet vid fabriken. Både människorna och atmosfären från fabrikstiden har fångats på museets fotografier. På museiområdet finns förutom själva fabriken också cikoriamästarens bostad, ett sommarkontor och ett magasin bevarade, men endast fabriken är öppen för besökare.

 (Vici Ståhlström)

Suomalaiset ovat kahvinjuojakansaa. Kun kahvi 1720-luvulla tuli käyttöön Ruotsi-Suomen itäisellä puoliskolla, väestö tykästyi välittömästi juomaan. Nykyään kuluu vuosittain 12 kg raakakahvia henkeä kohden Suomessa. Kahvia rakastavassa Italiassa luku on 5,7 kiloa henkeä kohti ja Espanjassa 4,5 kg. On kuitenkin ollut kausia, jolloin kahvin tarjonta ei ole vastanut kulutusta tai sen hinta on ollut liian korkea. Ihan aina aitoa tavaraa ei ole löytynyt edes kahviloiden kupeista.
Sikuria käytettiin aiemmin yleisesti kahvin lisäaineena. Sikuri (Cichorium intybus) on perheeseen Asteraceae kulluva monivuotinen yrtti, jolla on vaaleansiniset kukat. Paahtamalla juurisikurin (Cichorium intybus var. sativum) kuivattua juurta voitiin tuottaa kofeiiniton kahvinlisäke tai -korvike. Sikuri antoi kahvijuomalle kauniin värin ja täyteläisemmän maun. Eräs syy juurisikurin käytölle oli myös kahvin ja sikurin suuri hintaero. Juurta käytettiin paitsi kahvinkorvikkeena myös lääketieteellisesti m.m. kihtiin.
Käytyään opintomatkalla sikuritehtassa m.m. Saksassa ja Venäjällä anoi Wilhelm Schauman vuonna 1883 lupaa käynnistää tehtaan Pietarsaaressa Suomen suuriruhtinaskunnassa. Schaumanin aloitti valmistuksen kaupungin keskustassa 6-7 työntekijällä. Marraskuussa samana vuonna tavara tuli kauppoihin ja saavutti heti kovan kysynnän.
Tuotannon osoittautuessa kannattavaksi Wilhelm Schauman alkoi heti suunnitella laajennusta. 1880-luvun puolivälissä rakennettiin hirsinen tehdasrakennus ja siihen liittyvä makasiini. Muutamassa vuodessa Schaumanista tuli Suomen suurin sikurintuottaja.
Syyskuussa 1892 tulipalo tuhosi tehdasrakennuksen täysin, mutta jo tammikuun lopussa 1893 uusi tehdas oli täydessä toiminnassa Alholmassa kaupungin pohjoispuolella.
Koska raaka-aineet tuotiin meritse Keski-Euroopasta, oli etu, että sikuritehdas nyt oli lähellä satamaa. Satamassa juurikuutiot lapioitiin säkkeihin ja kuljetettiin rautatievaunuissa tehtaan varastoihin. Sieltä ne ajettiin rullavaunuilla ramppia pitkin paahtimon uunin päälle ja syötettiin paahtimiin. Enimmillään tehtaassa oli kolme paahtouunia, joista kaksi on vielä jäljellä. Paahtaminen kesti kymmenen tuntia.
Paahdetut juuret saivat jäähtyä ennen kuin ne elevaattorilla siirrettiin toisen kerroksen säiliöön. Sieltä kuutiot syötettiin alas myllyihin jauhettavaksi ja sen jälkeen seulottavaksi.
Sikuri pakattiin tötteröihin erityisen kierukan avulla. Täytetyt, yhden naulan (noin 425 g) tai puolen naulan painoiset tötteröt ravisteltiin ja pinottiin laatikkoihin. Saadakseen oikea aromin ja maun juurisikuri pidettiin kaksi päivää höyryhuoneessa 60 asteen lämpötilassa. Tämän jälkeen tuote pakattiin laatikoihin odottamaan asiakkaille kuljetustamista. Laatikkokone toimii edelleen. Myös alkuperäinen kääre on säilynyt.
Wilhelm Schauman syntyi Pietarsaaressa vuonna 1857. Sikuritehdas oli hänen ensimmäinen teollisuusyrityksensä ja 1890-luvun puoliväliin asti Wilhelm Schauman oli etupäässä sikuritehtailija. Tehdas oli kuitenkin harvoin käynnissä ympäri vuoden. Vuonna 1903 oli sikuritehtaan työntekijämäärä ja tuotanto korkeimmillaan. Työntekijöiden määrä oli silloin 60 ja tuotanto lähes 1400 tonnia paahdettua sikuria.
Schaumanin kuoleman jälkeen sikuritehtaasta muodostettiin omi yrityksensä, Wilh. Schaumanin Sikuri Oy, joka otti tehtaan haltuunsa vuoden 1938 alusta. Toisen maailmansodan aikana yhtiö allekirjoitti sopimuksen Suomen kahvipaahtimoiden kanssa juurisikurin ja sokerijuurikkaan paahtamisesta. Huippuvuonna 1945 toimitettiin peräti 570 tonnia jalostettua tuotetta maan korviketehtaille.
1950-luvulla kävi selväksi, että sikurin aika oli lopullisesti ohi. Tehdasrakennukselle oli nyt löydettävä muita käyttötarkoituksia. Vuonna 1950-luvun puolivälissä yritettiin suolapähkinöiden tuotantoa. Paahtimossa edelleen seisova kahvinpaahtouuni ostettiin erityisesti tätä tarkoitusta varten. Tuotanto lopetettiin kuitenkin muutaman vuoden kuluttua.
Viimeinen sikurierä tuotettiin Alholman tehtaassa helmikuussa 1960. Maan muista sikurintuottajista viimeinen oli luopunut jo vuodenvaihteessa 1956-1957.
Tehdas loi pohjan sille suurteollisuudelle, joka vähitellen kasvoi Schauman-yhtiöiden puitteissa. Oy Wilh. Schauman Ab: n 100-vuotisjuhlan yhteydessä vuonna 1983, päätti yhtiön hallitus, että sikuritehdas tuli kunnostaa museoksi, koska suurin osa tehtaan vanhosta koneista oli tallessa. Kunnostukseen osallistui m.m. yhtiön eläkeläisiä tuhansilla työtunneilla. Museo vihittiin käyttöön vuonna 1985. Sikurimuseo on ainutlaatuinen, säilynyt tehdasympäristö. Täällä vierailija voi tutustua sikurituotantoon ja työhön tehtaalla. Sekä tehtaan ihmiset että sen ilmapiiri on tallennettu museon valokuviin. Museoalueella on tehtaan lisäksi säilynyt myös sikurimestarin asuintalo, kesätoimisto sekä makasiini, mutta vain tehdas on avoinna vierailijoille.

(Vici Ståhlström)

The Finns are a coffee drinking nation. When the coffee in the 1720s was introduced in the eastern half of Sweden-Finland, took the population immediately liking to the drink. Nowadays, annually 12 kg of green coffee per capita is roasted in Finland. In the coffee-loving Italy, the figure is 5.7 kg per person, and in Spain 4.5 kg. However, there have been periods when the coffee supply has not met consumption or its price has been too high. Not always has there been the real thing even in the cups in the cafés.
Chicory was previously widely used as an additive in coffee brewing. Chicory (Cichorium intybus) is a perennial herb in the family Asteraceae with light blue flowers. By roasting the dried root of root chicory (Cichorium intybus var. sativum) a caffeine-free coffee supplement could be produced. Chicory gave the coffee beverage a pleasant colour and a richer taste. One reason for the use of chicory was also the large price difference between coffee and chicory. In addition to the use as a coffee substitute, the root was also used for medical purposes, e.g. against gout.
After a study trip to chicory factories in, for instance, Germany and Russia Wilhelm Schauman asked in 1883 for a permission to start a factory in Jakobstad in the Grand Duchy of Finland. Schauman began manufacturing in the city center with 6-7 employees. In November the same year the goods came onto the market and was met with instant success.
As production turned out to be profitable, Wilhelm Schauman immediately began to plan an expansion. In the mid-1880s a factory from timber was built with a neighbouring warehouse. Whitin a few years Schauman was the biggest chicory manufacturer in Finland.
In September 1892 a fire completely destroyed the factory building, but already at the end of January 1893 a new factory was in full operation on Alholmen north of the city.
As the raw materials were imported by sea from Central Europe, it was an advantage that the chicory plant was now near the port. In the port the root cubes were shoveled into sacks and transported by rail to the factory’s warehouses. From there, the raw material was transferred by carts to the roasting room, where the carts were conveyed along a ramp up onto the top of the oven before releasing the chicory into the ovens. At most, the factory had three toasting ovens, two of which are preserved in the roasting room. Roasting took ten hours to complete.
The roasted roots allowed to cool before being taken by lift up to a container on the upper floor. From there, the cubes were fed down to the mills for grinding and then sieving.
The chicory was packed into paper cones by means of a spiral device. The finished cones filled at 1 pound (about 425 grams), or a half, were shaken and placed in boxes. To get the right flavor and taste, the chicory was stored for two days in a steam room with a temperature of 60 degrees C. Finally the product was packaged into boxes for shipment to customers. The nailing machine for making the boxes still works today. Also the original wrapper is preserved.
Wilhelm Schauman was born in Jakobstad in 1857. The chicory plant was his first industrial company and until the mid-1890s Wilhelm Schauman was mainly a chicory producer. The plant, however, was seldom in operation throughout the year. In 1903 the employment and production at the chicory factory were at their highest levels. The workforce was then 60 persons and the production was at nearly 1400 tons of roasted chicory.
Following Schauman's death, a specific body was created, Oy Wilh. Schaumans Cikoria Ab, which took over the chicory factory from the beginning of 1938. During World War II, the company signed an agreement with the Finnish coffee roasters for roasting chicory roots and sugar beet. During the peak year of 1945 570 tons of the processed goods were delivered to the country's surrogate factories.
In the 1950s it became clear that the chicory era had definitely ended. The question now was to find a use for the factory building. In the mid-1950s an attempt was made to produce salted peanuts. To this end the oven for roasting coffee, still standing in the roasting room, was purchased. However, production was not profitable and lasted only a few years.
The last chicory was produced at the factory on Alholmen in February 1960. Of the other chicory producers in the country the last one had discontinued its operations already at the turn of 1956-1957.
The factory laid the foundation for the large industry that eventually grew up within the Schauman-company framework. To celebrate the centenary of Oy Wilh. Schauman Ab in 1983, the company board of directors decided to convert the old chicory factory into a museum as most of the factory's old machines were preserved. In the refurbishment work was carried out for instance by the company's retirees with thousands of hours of work. The museum was inaugurated in 1985. The Chicory Museum is a unique preserved factory environment. Here, the visitor can obtain a sense of the chicory production and the work at the factory. Both the people and the atmosphere from the time of the factory has been caught in the museum's photographs. The museum area includes besides the factory also the chicory master's residence, a summer office and a warehouse, but only the factory is open to visitors.

(Vici Ståhlström)

Poäng ‒ Pisteet ‒ Points

☻☻☻☻☻

(Yngve Malmén)

Adress – Osoite – Address

Cikoriamuseet 
Alholmsvägen 71 
Jakobstad

fredag 24 juli 2015

#45. Åminne Bruksmuseum, Värnamo, Sverige

Redan under medeltiden infördes masugnstekniken i Sverige och många av de järnbruk som grundlades under 1600- och 1700-talen smälte i huvudsak sjömalm. Sedan började man utnyttja järnmalm från gruvor och sjömalmen som råvara utnyttjades – ofta med föga framgång – närmast i den finska delen av det svenska riket. Då ett järnbruk år 1826 grundades i Kärda socken av lagman Carl Danckwardt, var det ändå för att utnyttja sjömalm som råmaterial i masugnen. I Kärda fanns vattenkraft, skog för kolning och arbetsfolk. År 1833 tillkom ett stångjärnsverk.
Malmupptagningen utfördes helt och hållet med handkraft och var i första hand ett vinterarbete. Säsongen inleddes när isarna hade lagt sig och var tjocka nog att bära både man och dragdjur. En ordinär fångst sjömalm låg på 1500 kg under en arbetsdag.
Familjen Lilliecreutz kom tidigt att bli ägare till bruket. År 1900 flyttades masugnen till Åminne station vid sjön Vidösterns västra strand. Hyttans ritningar och konstruktioner utfördes av ingenjör Janne Bergström i Falun. Hyttan var av modernaste slag med en nästan tolv meter hög pipa. Masugnsgasen utnyttjades för att driva två ångmaskiner, som i sin tur gav kraft till blåsmaskinen och malm- och kolhissen.
Masugnen, uppförd i tegel, kompletterades med en kollada, en faluröd träbyggnad.1909 invigdes en byggnad inrymmande bl.a. gjuteri och mekanisk verkstad. Nu hade hela tillverkningen flyttats från Kärda till Vidöstern. Orsaken till flyttet var den järnväg, som år 1899 hade byggts i trakten och som därmed möjliggjorde lättare transporter.
Bruksrörelsen övertogs 1910 av ett familjeägt bolag inom släkten Lilliecreutz och fick namnet AB Åminne Bruk. Bolaget, som ombildades till Åminne Bruks Nya AB 1922, tillverkade tackjärn och gjutgods såsom kaminer, gräsklippare, manglar m.m. Åminne var nu det enda kvarvarande järnbruket i Sverige att använda sig av sjömalm. Verksamheten bedrevs dock med modernast tänkbara metoder. Det gamla sjömalmsfisket hade ersatts av mudderverk med en kapacitet om över 40 ton sjömalm per dag. Malmtillgången i sjön Vidöstern beräknades till ca 500 000 ton. 1920- och 30-talens krisår gjorde dock, att produktionen av träkolstackjärn lades ned år 1934. Bruket hade då omkring 70 anställda. Gjuteriet var emellertid igång in på 1990-talet.
Åminne bruk är idag ett mycket välbevarat och samlat fabrikskomplex med tidstypiska fasader i rött tegel. Den industrimiljö som finns kvar idag speglar Åminnes skiftande historia under 1900-talet och representerar den sista länken i traktens järnhantering med rötter mer än tusen år tillbaka i tiden. Idag är målet att utveckla Åminne Bruk, som ligger i Värnamo kommun, som ett industriminne och museum. I gjuteriet inryms en utställning, som skildrar sjömalmens och järnhanteringens historia i Åminne. Museet innehåller en större samling av verktyg och maskiner samt föremål som tillverkades på bruket. Masugnen är synnerligen välbevarad.

 (Vici Ståhlström)

Jo keskiajalla masuunitekniikka otettiin käyttöön Ruotsissa ja monissa 1600- ja 1700-luvuilla perustetuissa rautaruukeissa sulatettiin pääasiassa järvimalmia. Sitten alettiin hyödyntämään kaivoksissa louhittua rautamalmia ja järvimalmia raaka-aineena käytettiin - usein huonolla menestyksellä - lähinnä Ruotsin valtakunnan suomalaisessa osassa. Kun rautaruukki niinkin myöhään kuin vuonna 1826 perustettiin Kardan pitäjään laamanni Carl Danckwardtin toimesta, tarkoituksena oli kuitenkin hyödyntää järvimalmia masuunin raaka-aineena. Kardassa oli vesivoimaa, metsää puuhiilen valmistusta varten sekä työvoimaa. Vuonna 1833 lisättiin tankovalulaitos.
Malmin nosto suoritettiin kokonaan käsin ja se tehtiin lähinnä talvella. Kausi alkoi, kun jääpeite oli muodostunut ja oli tarpeeksi paksu kantaakseen sekä ihmisen että vetojuhdan painoa. Tavallinen järvimalmisaalis oli noin 1500 kg työpäivän aikana.
Lilliecreutzin perheestä tuli pian ruukin omistaja. Vuonna 1900 masuuni siirrettiin Åminnen aseman lähelle Vidöstern-järven länsirannalle. Hytin piirustukset ja rakenteet teki insinööri Janne Bergström Falunista. Hytti oli erittäin nykyaikainen lähes kaksitoista metriä korkeine piippuineen. Masuunikaasulla pyöritettiin kahta höyrykonetta, jotka puolestaan kehittivät puhallinkoneen sekä malmi- ja hiilihissin tarvitseman voiman.
Tiilestä tehtyä masuunia täydennettiin puisella Falunin punaisella sysivarastolla.1909 vihittiin rakennus, jossa oli m.m. valimo ja mekaaninen verstas. Nyt oli koko tuotanto siirtynyt Kardasta ja Vidösterniin. Syynä muuttoon oli vuonna 1899 seudulle rakennettu ja kuljetuksia helpottava rautatie.
Tehtaan toiminta siirtyi vuonna 1910 Lilliecreutzin perheen sisällä muodostetulle perheyritykselle, jolle annettiin nimeksi AB Åminne Bruk. Yritys, josta 1922 tuli Åminne Bruks Nya AB, tuotti takkirautaa ja valutuotteita kuten uuneja, ruohonleikkureita, mankeleita jne. Åminne oli nyt ainoa jäljellä oleva järvimalmia hyödyntävä rautaruukki Ruotsissa. Operaatiot toteutettiin kuitenkin modernein menetelmin. Vanha järvimalmin keruu oli korvattu ruoppaajalla, jonka kapasiteetti oli yli 40 tonniajärvimalmia päivässä. Malmivarat Vidöstern-järvessä oli arviolta noin 500 000 tonnia. 1920- ja 30-lukujen kriisivuodet tekivät kuitenkin sen, että puuhiilellä tuotetun takkiraudan tuotanto lopetettiin vuonna 1934. Tehdas työllisti tuolloin noin 70 henkilöä. Valimo oli kuitenkin käynnissä 1990-luvulle asti.
Åminnen ruukki on tänä päivänä erittäin hyvin säilynyt ja tiivis tehdaskompleksi, jonka julkisivut on ajanjaksolle tyypilliseeen tapaan tehty punatiilestä. Näihin päiviin säilynyt tehdasmiljöö heijastaa Åminnen monipuolista historiaa 1900-luvulla ja viimeisenä lenkkinä edustaa alueen raudanvalmistusta, jonka juuret ovat yli tuhat vuotta ajassa taaksepäin. Nykyään tavoitteena on kehittää Värnamon kunnassa sijaitsevaa Åminnen ruukkia teollisuusmuistomerkkinä ja museona. Valimossa on järvimalmin ja rautaateollisuuden historiaa Åminnessä kuvaava näyttely. Museossa on laaja kokoelma työkaluja ja koneita, sekä tehtaassa valmistettuja esineitä. Masuuni on erityisen hyvin säilynyt.

(Vici Ståhlström)

Already in the Middle Ages blast furnace technology was introduced in Sweden and many of the ironworks that was founded during the 17th and 18th centuries melted mainly lake ore. Then iron ore from mines began to be exploited and lake or bog iron ore as a raw material was used - often with little success - mainly in the Finnish part of the Swedish kingdom. As an ironworks was founded as late as in 1826 in the Kärda parish by Carl Danckwardt, it was still to exploit lake ore as raw material in the blast furnace. In Kärda there was hydropower, timber for making charcoal and the workforce needed. In 1833 a bar iron works was added.
Ore uptake was carried out entirely by hand and was primarily done in the winter time. The season began when ice had formed on the lake and was thick enough to carry both man and animal. An ordinary catch of lake ore was around 1,500 kg during a workday.
The Lilliecreutz family early become owner of the mill. In 1900, the blast furnace was moved close to Åminne station on the western shore of lake Vidöstern. The drawings and constructions of the mill were made by engineer Janne Bergström in Falun. The mill was the most modern with its almost twelve meter high stack. The blast furnace gas was used to drive two steam engines, which in turn gave the power to the blower and ore and coal elevator.
The blast furnace, built in brick, was supplemented with a coal warehouse, a Falun red wooden building.1909 a building housing for instance a foundry and a mechanical workshop was inaugurated. Now the whole production had moved from Kärda to Vidöstern. The reason for the move was the railway, which in 1899 had been built in the region and thus enabled easier transportation.
Mill operations were taken over in 1910 by a family-owned company within the Lilliecreutz family and was named AB Åminne Bruk. The company, which became Åminne Bruks Nya AB in 1922, produced pig iron and castings such as stoves, lawn mowers, mangles etc. Åminne was now the only remaining iron mill in Sweden to make use of lake ore. Operations were conducted, however, with the most modern methods. The old harvesting of lake ore had been replaced by dredgers with a capacity of over 40 tons lake ore per day. Ore assets in the lake Vidöstern was estimated at about 500 000 tonnes. The crisis years in the 1920s and 30s did however, that the production of pig iron using charcoal was discontinued in 1934. The mill had then about 70 employees. The foundry was, however, in operation until the 1990s.
Åminne bruk is today a very well preserved and compact plant complex with period façade in red brick. The industrial environment that remains today reflects Åminne’s diverse history during the 1900s and represents the last link of the area's iron industry with roots more than a thousand years back in time. Today, the goal is to develop Åminne bruk, which is located in the municipality Värnamo, as an industrial heritage site and a museum. The foundry houses an exhibition, depicting the history of lake ore and of the iron industry history in Åminne. The museum contains a large collection of tools and machines, and objects that were manufactured at the mill. The blast furnace is particularly well preserved.

(Vici Ståhlström)

Poäng ‒ Pisteet ‒ Points

☻☻☻☻☻

(Vici Ståhlström)

Adress – Osoite – Address

Åminne Bruk
S-331 91 Värnamo

onsdag 22 juli 2015

#44. Musée Départemental du Textile, Labastide Rouairoux, Frankrike

I en före detta textilfabrik från 1800-talet vid namn Armengaud i den franska staden Labastide Rouairoux vittnar Departementets Textilmuseum om det rika kunnandet och det industriella arvet i Tarn, som är ett av de ursprungliga 83 departementen, som skapades i Frankrike i mars 1790.
Midi-Pyrénées -regionens rykte som textilproducent går tillbaka till medeltiden. Ett överflöd av fårhjordar erbjöd kvalitetsull, vattnet i flera strömmar drev spinnarnas kvarnar och tvättade ullen och naturens egna färgämnen fanns tillgängliga. Alla dessa faktorer ledde till utvecklingen av ett hantverk, som blev en fullfjädrad industri i slutet av 1600-talet.
På 1800-talet förvandlade den industriella revolutionen Labastide Rouairoux i och med att dess trådar och tyger blev kända över hela världen. Då textilindustrin var på topp, var hälften av stadens 6000 invånare anställda vid de olika fabrikerna och de tillhörande näringarna. Idag är bara en fabrik fortfarande i drift och befolkningen i staden har sjunkit till omkring 1500 personer.
För att komma till museet måste man ta gångbron över den allt så viktiga floden "Le Thore". Museet reder ut utvecklingen och metoderna inom textilprocesserna och -produktionen. Det visar tekniker använda för kardad ull från bearbetning till färdiga ylletyg ämnade både för tillverkare av vardags- och lyxprodukter. Muséets bottenvåning tas upp av tunga maskiner, såsom vävstolar och andra maskiner, som har använts för att överföra råvarorna i tyger. På övervåningen är sakkunskapen illustrerad i form av färdiga produkter: konfektionskläder, uniformer, sportkläder och hemmakläder.
Besöket livas upp av demonstrationer av maskinerna.
Museet, som grundades år 1983, gavs år 2003 utmärkelsen " Musée de France" av ministeriet för kultur och kommunikation.

(Yngve Malmén)

Entisessä 1800-luvun tekstiilitehtaassa nimeltään Armengaud ranskalaisessa Labastide Rouairoux’n kaupungissa Departementin Tekstiilimuseo on todisteena rikkaasta osaamisesta ja teollisesta perinnöstä Tarnissa, joka on yksi 83 alkuperäisestä, Ranskassa maaliskuussa 1790 luodusta departementistä.
Midi-Pyrénées –alueen maine tekstiilien tuottajana juontaa juurensa keskiajalta. Runsaslukuiset lammaslaumat tarjosivat laadukasta villaa, monen puron vesi pyöritti kehrääjien myllyjä ja pesi villat ja luonnon omia väriaineita oli saatavilla. Kaikki nämä tekijät johtivat käsityön kehittymiseen, josta kehittyi täysimittainen teollisuus 1600-luvun lopussa.
1800-luvulla teollinen vallankumous muutti Labastide Rouairoux’n sen lankojen ja kankaiden tullessa tunnetuiksi kaikkialla maailmassa. Tekstiiliteollisuuden huippuvuosina puolet kaupungin 6000 asukkaasta työskenteli eri tehtaissa ja niihin liittyvissä elinkeinoissa. Nykyään vain yksi tehdas on yhä toiminnassa ja kaupungin väkiluku on laskenut noin 1500 henkilöön.
Päästäkseen museoon on kuljettava niin tärkeää "Le Thoré" -jokea ylittävän kävelysillan kautta. Museo tekee selkoa tekstiilien jalostuksen ja tuotannon kehityksestä ja tekniikoista. Se näyttää tekniikoita, joilla karstavillasta tehtiin kankaita sekä arki- että luksustuotteiden valmistajille. 
Museon pohjakerroksessa on raskaita koneita, kuten kangaspuita ja muita raaka-aineiden jalostamiseksi kankaiksi käytettyjä koneita. Yläkerrassa tietotaito on kuvattu lopputuotteiden avulla: valmisvaatteita, univormuja, urheiluvaatteita ja kotiasuja.
Vierailua elävöitetaan koneiden demonstraatioilla.
Vuonna 1983 perustetulle museolle kulttuuri- ja viestintäministeriö myönsi  vuonna 2003 kunniamaininnan "Musée de France".

(Vici Ståhlström)

Located in a former 19th century textile factory called Armengaud, the Departmental Textile Museum in the French town of Labastide Rouairoux testifies of the rich know-how and industrial heritage of Tarn, one of the original 83 departments created in France in March 1790.
The Midi-Pyrénées region's reputation for textile production dates back to the Middle Ages. An abundance of herds offered quality wool; the water of several streams powered spinners' mills and washed the wool; natural dyes were present. All of these factors led to the development of a craft that became a full-fledged industry by the end of the 17th century.
In the 19th century, the industrial revolution transformed Labastide Rouairoux as Its threads and fabrics became known worldwide. At the height of the textile industry, half of the town’s 6000 inhabitants were employed in the various mills and associated trades. Today, only one mill is still in operation, and the population of the town has dropped to around 1500 persons.
To access the museum one has to take the pedestrian bridge across the all-important river “Le Thoré”. The museum traces back the development and the techniques of textile processing and production. It displays the carded wool techniques from processing to finished woolen fabrics intended for the ready-to-wear and luxury industries. The ground floor of the museum is taken up with heavy machinery, such as the looms and other machines used to transform the raw materials into fabrics. Upstairs, savoir-faire is highlighted with finished products: ready-to-wear, uniforms, sportswear and home wear.
The visit is livened up by demonstrations of machines.
Founded in 1983, the museum earned the label " Musée de France" in 2003 from the Ministry of Culture and Communication.

(Vici Ståhlström)

Poäng ‒ Pisteet ‒ Points

☻☻☻☻☺

(Vici Ståhlström)

Adress ‒ Osoite ‒ Address

Musée Départemental du Textile
Rue de la Rive
F-81270 Labastide Rouairoux