söndag 17 september 2017

#67. Silberwarenmuseum Ott-Pausersche Fabrik, Schwäbisch Gmünd, Tyskland

Handel och industri blomstrade från medeltiden och framåt i Schwäbisch Gmünd, Tyskland. Den är en av två städer i Tyskland med en mycket gammal tradition i guld- och silvertillverkning och har senare fått namnet "Guld- och silverstad" på grund av sitt guld- och silverhantverk. Staden fick ett allmänt erkännande inom denna bransch från 1700-talet och framåt. Stadens ekonomiska betydelse var främst baserad på produktion av små smycken och pilgrimsvaror av silver: allt gjordes från skospännen och hårnålar till rosaryhalsband.
År 1820 öppnade guldsmeden Nikolaus Ott sin verkstad. 25 år senare lät han uppföra en modern fabriksbyggnad på Brandstatt. I 1950 förstorade Johann Baptist Ott fabriken och installerade en ångmaskin och en liten gasfabrik på platsen. När Johann Baptist dog 1876, ärvdes företaget av sonen Wilhelm.
1928 fick företaget en ny ägare, Joseph Pauser. Han ersatte gasmotorerna med moderna elektriska. Andra världskriget förstörde sedan helt grunden för företaget, men efter kriget hjälpte gamla affärskontakter företaget mot en bättre framtid. Men från och med 1960 måste Emil Pauser sen., den sista ägaren till den nu gammaldags fabriken, minska produktionen stadigt och han kunde bara tillfälligt anställa två till fyra anställda. År 1979 stängde Pauser sin fabrik.
Arvtagarna till "Ott-Pausersche Fabrik" visade inget intresse för bolaget. Fabriken lämnades i sitt ursprungliga skick. Alla verktyg och maskiner var kvar på den plats där en silversmed skulle ha haft dem för 100 år sedan.
Silberwarenmuseum Ott-Pausersche Fabrik öppnades 1992. Ott-Pausers fabrik tar besökaren tillbaka till den tid då smyckestillverkning var mer en dedikerad konst än ett kommersiellt företag. När man går in i fabriksmuseet gör besökaren en resa till början av förra seklet. Besökaren ser de gamla valsarna, stansarna, pressarna och arbetsbänkarna på vilka männen och kvinnorna polerade, slipade och lödde. Det utställda ger ett levande intryck av den stora insats som krävdes och av svårigheterna med arbetet på silvervarufabriken. I muséet finns också design-böcker och en del autentiska silverföremål från fabriken.


(Yngve Malmén)
Kauppa ja teollisuus kukoistivat keskiajalta lähtien Saksan Schwäbisch Gmündissä. Se on toinen Saksan kahdesta kaupunkista, jolla on hyvin vanha perinne kulta- ja hopeatuotannossa, ja se on myöhemmin saanut ylivertaisesta kulta ja hopeaosamisestaan nimen "Kulta- ja hopeakaupunki", ovat käsityötaito. Kaupunki tunnettiin laajalti tällä osaamisalueella 1800-luvulta lähtien. Kaupungin taloudellinen merkitys perustui lähinnä hopeisten pikkutavaroiden ja pyhiinvaellustuotteiden tuotantoon: kaikki valmistettiin kengän soljista ja hiusneuloista rosaryriipuksiin.
Vuonna 1820 kultaseppä Nikolaus Ott avasi työpajansa. 25 vuotta myöhemmin hän rakennutti Brandstattiin nykyaikaisen tehdasrakennuksen. Vuonna 1950 Johann Baptist Ott laajensi tehdasta ja asensi höyrykoneen ja pienen kaasutehtaan kiinteistöönsä. Kun Johann Baptist kuoli vuonna 1876, yrityksen peri hänen poikansa Wilhelm.
Vuonna 1928 yhtiö sai uuden omistajan, Joseph Pauserin. Hän korvasi kaasumoottorit nykyaikaisilla sähkömoottoreilla. Toinen maailmansota tuhosi kokonaan yrityksen perustan, mutta sodan jälkeen vanhat liikekumppanit auttoivat yritystä kohti parempaa tulevaisuutta. Vuodesta 1960 lähtien Emil Pauser vanhemman., silloin jo vanhanaikaisen tehtaan viimeisen omistajan tuotanto laski tasaisesti ja vain tilapäisesti hänellä oli varaa kahdesta neljään työntekijään. Vuonna 1979 Pauser sulki tehtaansa.
Ott-Pauser-Fabrikin perilliset eivät osoittaneet mitään kiinnostusta yhtiöön. Tehdas jätettiin alkuperäiseen tilaansa. Kaikki työkalut ja koneet pysyivät juuri siinä paikassa, jossa hopeaseppä olisi pitänyt ne 100 vuotta sitten.
Silberwarenmuseum Ott-Pausersche Fabrik avattiin vuonna 1992. Ott-Pauserin tehdas vie kävijänsä takaisin aikaan, jolloin korujen valmistus oli enemmän omistautunutta taidetta kuin kaupallista yrittämistä. Saapuessaan tehdasmuseoon kävijä tekee matkan viime vuosisadan alkuvuosiin. Vierailija näkee vanhat valssit, stanssit, puristimet ja työpöydät, joilla miehet ja naiset kiillottivat, hioivat ja juottivat. Esillä oleva antaa elävän vaikutelman niistä suurista ponnisteluista ja vaikeuksista, jotka liittyivät työhön hopeatuotetehtaassa. Museossa on myös design-kirjoja ja joitain alkuperäisiä siellä tuotettuja hopeaesineitä.

(Yngve Malmén)
Trade and industry flourished from the middle ages onwards in Schwäbisch Gmünd, Germany. It is one of two cities in Germany with a very old tradition in gold and silver manufacturing, more recently earning it the name “The Gold and Silver Town” due to the predominance of gold and silver craftsmanship. The town was widely recognised in this area of expertise from the 18th century onwards. The economic importance of the city was based mainly on the production of small trinket and pilgrimage goods made of silver: everything was made from shoe buckles and hairpins to rosary pendants.
In 1820 the goldsmith Nikolaus Ott opened his workshop. 25 years later he had a modern factory building erected on Brandstatt. In the 1950 Johann Baptist Ott enlarged the factory and installed a steam engine and a small gas factory on the premises. When Johann Baptist died in 1876, the company was inherited by his son Wilhelm.
In 1928 the company got a new owner, Joseph Pauser. He replaced the gas motors with modern electrical ones. The Second World War totally destroyed the basis of the company but after the war old business contacts helped the company towards a better future. But from 1960 onwards the production of Emil Pauser sen., the last owner of the now old fashioned factory, decreased steadily and he could only employ two to four employees on a temporary basis. In 1979 Pauser closed his factory.
The heirs of the "Ott-Pauser-Fabrik" did not show any interest in the company. The factory was left in its original condition. All tools and machines remained right at the place where a silversmith would have had them 100 years ago. 
The Silberwarenmuseum Ott-Pausersche Fabrik was opened in 1992. The Ott-Pauser Factory takes you back to the time when jewelry manufacturing was more a dedicated art than a commercial venture. Upon entering the factory museum, the visitor undertakes a journey to the early years of last century. The visitor sees the old rollers, dies, presses, and the workbenches on which the men and women polished, ground, and soldered. Presentations convey a living impression of the great effort required and the difficulties involved in the work at the silver goods factory. The museum also displays design books and some of the originally produced silver crafts.

(Yngve Malmén)

Poäng ‒ Pisteet ‒ Points

☻☻☻☻☺

(Yngve Malmén)

Adress – Osoite – Address

Silberwarenmuseum Ott-Pausersche Fabrik
Milchgässle 10
D-73525 Schwäbisch Gmünd
Tyskland
www.schwaebisch-gmuend.de/3076-Museum_Galerie_Fabrik.html

lördag 16 september 2017

#66. Masson Mills Working Textile Museum, Matlock Bath, Storbritannien

Derwent Valley i Storbritannien anses vara fabrikskonceptets födelseplats. Det moderna fabrikssystemet föddes här på 1700-talet för att passa den nya teknik att spinna bomull, som Richard Arkwright hade utvecklat. Han började på 1770-talet utnyttja vattenkraft vid processen för framställning av bomull. 1769 hade han patenterat en vattenspinnmaskin med vilken bomull kunde spinnas kontinuerligt. Detta innebar att bomullen kunde framställas med outbildad arbetskraft. Vattenspinnmaskinerna kunde variera i storlek från 4 till 96 spindlar. Då spinnandet mekaniserades kunde de övriga processerna, som ingår i bomullstillverkningen, inte hänga med och krävde också de en mekanisering. Arkwright tog fram en maskin för kardning, den process som lade bomullsfibrerna parallellt, men inte alla hans uppfinningar var framgångsrika och rengöringen av bomull utfördes för hand ända till 1790-talet, då en effektiv maskin uppfanns.
Som en följd av införandet av ångmaskiner började bomullsindustrin i Derwent Valley minska i omfattning under 1800-talets första fjärdedel. Men vissa fabriker och tillhörande byggnader förblev välbevarade och har använts för andra ändamål då bomullsindustrin minskade. Sedan december 2001 är Derwent Valley Mills ett världsarv vid ån Derwent. Några av fabrikerna innehåller nu museer och är öppna för allmänheten. En av dessa är Masson Mill i Matlock Bath.
Masson Mill var Arkwrights tredje fabrik. Den byggdes 1783 för att dra nytta av vattenflödet i ån. Fabriken drevs av ett enda vattenhjul, som före 1801 hade ersatts av två, ett system som bibehölls ända tills turbiner installerades år 1928. År 1897 blev Masson Mill en del av English Sewing Cotton Company.
Richard Arkwrights Masson Mill är det finaste befintliga och bäst bevarade exemplet på en Arkwright-bomullsfabrik. Den har grundligt reparerats och återställts. Masson Mill är nu ett arbetande textilmuseum med en fascinerande samling av autentiska historiska textilmaskiner med anor från 1700-, 1800- och 1900-talen. Museets samling har beskrivits som "möjligen Storbritanniens finaste samling av fungerande textilmaskiner" och omfattar maskiner ursprungligen från Masson Mill, tillsammans med en stor samling av andra objekt och artefakter från textilfabriker över hela Storbritannien. Här finns till exempel den största samlingen av spolar i världen.
Besökare till Masson Mills Working Museum kan uppleva den genuina atmosfären i en fungerande 1700-tals bomullsfabrik – synintrycket, dofterna och ljuden är autentiska och suggestiva. Efter att ha "klockat in" med sina inträdesbiljetter, stiger besökarna in i den gamla fabriken. I muséet finns förutom bomullsmaskinerna också förmannens kontor, mekanikerns verkstad på bottenvåningen av Masson Gassing Mill, en turbinsal, pannor och pannrum, en fabriksskorsten och en ångmaskin.

(Vici Ståhlström)

Ison-Britannian Derwent-laaksoa pidetään tehdaskonseptin syntymäpaikkana. Nykyaikainen tehdasjärjestelmä syntyi täällä 1700-luvulla edellytyksenä Richard Arkwrightin kehittämän uuden puuvillan kehruuteknologian hyödyntämiselle. Hän käytti vesivoimaa puuvillan tuottamiseen 1770-luvulla. Vuonna 1769 hän oli patentoinut vesivoimalla toimivan kehruukoneen, jolla puuvillaa voitiin kehrätä jatkuvatoimisesti myös ammattitaidottomilla työntekijöillä. Vesivoimalla toimivia kehruukoneita oli 4 – 96 värttinälle. Kehruun koneistumisen myötä muut puuvillan tuottamiseen liittyvät prosessit eivät pysyneet mukana ja myös ne vaativat koneistamista. Arkwright kehitti karstauskoneen prosessille, jossa puuvillakuidut tehdään yhdensuuntaisia, mutta kaikki hänen keksintönsä eivät onnistuneet ja puuvillaa puhdistettiin käsin 1790-luvulle asti, jolloin siihen keksittiin tehokas kone.
Höyrykoneiden käyttöönoton seurauksena puuvillaan liittyvä toimnta Derwent Valleyssa supistui 1800-luvun ensimmäisellä neljänneksellä. Jotkin tehtaat ja niihin liittyvät rakennukset ovat kuitenkin hyvin säilyneet tähän päivään asti ja niitä on käytetty uudelleen puuvilla-alan heikkenemisen jälkeen. Joulukuusta 2001 lähtien Derwent Valley Mills on maailmanperintökohde Derwent-joen varrella. Osa tehtaista sisältää nyt museoita ja ovat avoimia yleisölle. Yksi näistä on Masson Mill Matlock Bathissa.
Masson Mill oli Arkwrightin kolmas tehdas. Se on rakennettu vuonna 1783 vesivoiman hyödyntämiseksi joesta. Tehdasta pyöritettiin yhden vesirattaan avulla, joka vuoteen 1801 mennessä oli korvattu kahdella, joilla jatkettiin siihen saakka, kunnes turbiinit asennettiin vuonna 1928. Vuonna 1897 Masson Mill:sta tuli English Sewing Cotton Companyn osa.
Richard Arkwrightin Masson Mill on hienoin ja parhaiten säilynyt esimerkki Arkwrightin puuvillatehtaista. Sitä on laajasti korjattu ja restauroitu. Masson Mill on nyt toimiva tekstiilimuseo, jossa on kiehtova kokoelma aitoja historiallisia tekstiilikoneita, jotka ovat peräisin 1700-, 1800- ja 1900-luvuilta. Museon kokoelma on kuvattu "mahdollisesti Yhdistyneen kuningaskunnan hienoimpana toimivien tekstiilikoneiden kokoelmana" ja sisältää Masson Millin alkuperäisiä koneita sekä runsaasti muita laitteita ja esineitä tekstiilitehtaista kaikkialta Britanniasta. Esimerkiksi sillä on maailman suurin kokoelma puolia.
Masson Mills Working -museon kävijät voivat kokea toimivan 1700-luvun puuvillatehtaan aitoa tunnelmaa – näkymät, tuoksut ja äänet ovat aitoja ja mielenkiintoisia. Kun on "leimannut sisään" pääsylippunsa kanssa, kävijät saapuvat vanhaan tehtaaseen. Museossa on puuvillakoneiden lisäksi pomon toimisto, Masson Gassing Millin pohjakerroksessa oleva mekaniikon verstas, turbiinirakennus, kattilat ja kattilahuone, tehtaan savupiippu sekä höyrykone.

(Vici Ståhlström)

The Derwent Valley in the United Kingdom is considered the birthplace of the factory system. The modern factory system was born here in the 18th century to accommodate the new technology for spinning cotton developed by Richard Arkwright. He applied water-power to the process of producing cotton in the 1770s. In 1769 he had patented a water frame, which allowed cotton to be spun continuously, meaning it could be produced by unskilled workers. Water frames could vary in size from 4 to 96 spindles. With spinning mechanised, the other processes involved in producing cotton could not keep up and also required mechanisation. Arkwright produced a machine for carding, the process which laid out the cotton fibres parallel, however not all his inventions were successful and cleaning the cotton was performed by hand until the 1790s when an effective machine was invented.
As a consequence of the introduction of steam engines, the cotton industry in the Derwent Valley went into decline in the first quarter of the 19th century. However, some mills and their associated buildings are still well preserved and have been reused since the cotton industry declined. Since December 2001, Derwent Valley Mills is a World Heritage Site along the River Derwent. Some of the mills now contain museums and are open to the public. One of these is Masson Mill in Matlock Bath.
Masson Mill was Arkwright’s third mill. It was built in 1783 to take advantage of the water flow from the river. The mill was powered by a single waterwheel, which, by 1801, had been replaced by two, a system which continued until turbines were installed in 1928. In 1897 Masson Mill became part of the English Sewing Cotton Company. 
Richard Arkwright's Masson Mill is the finest surviving and best preserved example of an Arkwright cotton mill. It has been extensively repaired and restored. Masson Mill is now a working textile museum housing a fascinating collection of authentic historic textile machinery dating from the 18th, 19th and 20th centuries. The collection of the museum has been described as “possibly the UK’s finest collection of working textile machines” and includes machinery originally from Masson Mill, along with a large collection of other items and artefacts from textile mills all over Britain. For instance, it has the largest collection of bobbins in the world.
Visitors to the Masson Mills Working Museum can experience the genuine atmosphere of a working 18th century cotton mill – the sights, the smells and the sounds are authentic and evocative. After “clocking in” with their entrance tickets, visitors enter the old mill. The museum includes, besides the cotton machines, the Overseer’s office, Mechanics' shop in the ground floor of the Masson Gassing Mill, a Turbine House, Boilers and a Boiler House, the Mill chimney and a Steam Engine.


(Vici Ståhlström)

Poäng ‒ Pisteet ‒ Points

☻☻☻☻☺


(Vici Ståhlström)

Adress – Osoite – Address

Masson Mill,
Derby Rd, Matlock Bath DE4 3PY
Storbritannien
www.massonmills.co.uk