Redan under medeltiden infördes masugnstekniken i Sverige och många av de järnbruk som grundlades under 1600- och 1700-talen smälte i huvudsak sjömalm. Sedan började man utnyttja järnmalm från gruvor och sjömalmen som råvara utnyttjades – ofta med föga framgång – närmast i den finska delen av det svenska riket. Då ett järnbruk år 1826 grundades i Kärda socken av lagman Carl Danckwardt, var det ändå för att utnyttja sjömalm som råmaterial i masugnen. I Kärda fanns vattenkraft, skog för kolning och arbetsfolk. År 1833 tillkom ett stångjärnsverk.
Malmupptagningen utfördes helt och hållet med handkraft och var i första hand ett vinterarbete. Säsongen inleddes när isarna hade lagt sig och var tjocka nog att bära både man och dragdjur. En ordinär fångst sjömalm låg på 1500 kg under en arbetsdag.
Familjen Lilliecreutz kom tidigt att bli ägare till bruket. År 1900 flyttades masugnen till Åminne station vid sjön Vidösterns västra strand. Hyttans ritningar och konstruktioner utfördes av ingenjör Janne Bergström i Falun. Hyttan var av modernaste slag med en nästan tolv meter hög pipa. Masugnsgasen utnyttjades för att driva två ångmaskiner, som i sin tur gav kraft till blåsmaskinen och malm- och kolhissen.
Masugnen, uppförd i tegel, kompletterades med en kollada, en faluröd träbyggnad.1909 invigdes en byggnad inrymmande bl.a. gjuteri och mekanisk verkstad. Nu hade hela tillverkningen flyttats från Kärda till Vidöstern. Orsaken till flyttet var den järnväg, som år 1899 hade byggts i trakten och som därmed möjliggjorde lättare transporter.
Bruksrörelsen övertogs 1910 av ett familjeägt bolag inom släkten Lilliecreutz och fick namnet AB Åminne Bruk. Bolaget, som ombildades till Åminne Bruks Nya AB 1922, tillverkade tackjärn och gjutgods såsom kaminer, gräsklippare, manglar m.m. Åminne var nu det enda kvarvarande järnbruket i Sverige att använda sig av sjömalm. Verksamheten bedrevs dock med modernast tänkbara metoder. Det gamla sjömalmsfisket hade ersatts av mudderverk med en kapacitet om över 40 ton sjömalm per dag. Malmtillgången i sjön Vidöstern beräknades till ca 500 000 ton. 1920- och 30-talens krisår gjorde dock, att produktionen av träkolstackjärn lades ned år 1934. Bruket hade då omkring 70 anställda. Gjuteriet var emellertid igång in på 1990-talet.
Åminne bruk är idag ett mycket välbevarat och samlat fabrikskomplex med tidstypiska fasader i rött tegel. Den industrimiljö som finns kvar idag speglar Åminnes skiftande historia under 1900-talet och representerar den sista länken i traktens järnhantering med rötter mer än tusen år tillbaka i tiden. Idag är målet att utveckla Åminne Bruk, som ligger i Värnamo kommun, som ett industriminne och museum. I gjuteriet inryms en utställning, som skildrar sjömalmens och järnhanteringens historia i Åminne. Museet innehåller en större samling av verktyg och maskiner samt föremål som tillverkades på bruket. Masugnen är synnerligen välbevarad.
(Vici Ståhlström)
Jo keskiajalla masuunitekniikka otettiin käyttöön Ruotsissa ja monissa 1600- ja 1700-luvuilla perustetuissa rautaruukeissa sulatettiin pääasiassa järvimalmia. Sitten alettiin hyödyntämään kaivoksissa louhittua rautamalmia ja järvimalmia raaka-aineena käytettiin - usein huonolla menestyksellä - lähinnä Ruotsin valtakunnan suomalaisessa osassa. Kun rautaruukki niinkin myöhään kuin vuonna 1826 perustettiin Kardan pitäjään laamanni Carl Danckwardtin toimesta, tarkoituksena oli kuitenkin hyödyntää järvimalmia masuunin raaka-aineena. Kardassa oli vesivoimaa, metsää puuhiilen valmistusta varten sekä työvoimaa. Vuonna 1833 lisättiin tankovalulaitos.
Malmin nosto suoritettiin kokonaan käsin ja se tehtiin lähinnä talvella. Kausi alkoi, kun jääpeite oli muodostunut ja oli tarpeeksi paksu kantaakseen sekä ihmisen että vetojuhdan painoa. Tavallinen järvimalmisaalis oli noin 1500 kg työpäivän aikana.
Lilliecreutzin perheestä tuli pian ruukin omistaja. Vuonna 1900 masuuni siirrettiin Åminnen aseman lähelle Vidöstern-järven länsirannalle. Hytin piirustukset ja rakenteet teki insinööri Janne Bergström Falunista. Hytti oli erittäin nykyaikainen lähes kaksitoista metriä korkeine piippuineen. Masuunikaasulla pyöritettiin kahta höyrykonetta, jotka puolestaan kehittivät puhallinkoneen sekä malmi- ja hiilihissin tarvitseman voiman.
Tiilestä tehtyä masuunia täydennettiin puisella Falunin punaisella sysivarastolla.1909 vihittiin rakennus, jossa oli m.m. valimo ja mekaaninen verstas. Nyt oli koko tuotanto siirtynyt Kardasta ja Vidösterniin. Syynä muuttoon oli vuonna 1899 seudulle rakennettu ja kuljetuksia helpottava rautatie.
Tehtaan toiminta siirtyi vuonna 1910 Lilliecreutzin perheen sisällä muodostetulle perheyritykselle, jolle annettiin nimeksi AB Åminne Bruk. Yritys, josta 1922 tuli Åminne Bruks Nya AB, tuotti takkirautaa ja valutuotteita kuten uuneja, ruohonleikkureita, mankeleita jne. Åminne oli nyt ainoa jäljellä oleva järvimalmia hyödyntävä rautaruukki Ruotsissa. Operaatiot toteutettiin kuitenkin modernein menetelmin. Vanha järvimalmin keruu oli korvattu ruoppaajalla, jonka kapasiteetti oli yli 40 tonniajärvimalmia päivässä. Malmivarat Vidöstern-järvessä oli arviolta noin 500 000 tonnia. 1920- ja 30-lukujen kriisivuodet tekivät kuitenkin sen, että puuhiilellä tuotetun takkiraudan tuotanto lopetettiin vuonna 1934. Tehdas työllisti tuolloin noin 70 henkilöä. Valimo oli kuitenkin käynnissä 1990-luvulle asti.
Åminnen ruukki on tänä päivänä erittäin hyvin säilynyt ja tiivis tehdaskompleksi, jonka julkisivut on ajanjaksolle tyypilliseeen tapaan tehty punatiilestä. Näihin päiviin säilynyt tehdasmiljöö heijastaa Åminnen monipuolista historiaa 1900-luvulla ja viimeisenä lenkkinä edustaa alueen raudanvalmistusta, jonka juuret ovat yli tuhat vuotta ajassa taaksepäin. Nykyään tavoitteena on kehittää Värnamon kunnassa sijaitsevaa Åminnen ruukkia teollisuusmuistomerkkinä ja museona. Valimossa on järvimalmin ja rautaateollisuuden historiaa Åminnessä kuvaava näyttely. Museossa on laaja kokoelma työkaluja ja koneita, sekä tehtaassa valmistettuja esineitä. Masuuni on erityisen hyvin säilynyt.
(Vici Ståhlström)
Already in the Middle Ages blast furnace technology was introduced in Sweden and many of the ironworks that was founded during the 17th and 18th centuries melted mainly lake ore. Then iron ore from mines began to be exploited and lake or bog iron ore as a raw material was used - often with little success - mainly in the Finnish part of the Swedish kingdom. As an ironworks was founded as late as in 1826 in the Kärda parish by Carl Danckwardt, it was still to exploit lake ore as raw material in the blast furnace. In Kärda there was hydropower, timber for making charcoal and the workforce needed. In 1833 a bar iron works was added.
Ore uptake was carried out entirely by hand and was primarily done in the winter time. The season began when ice had formed on the lake and was thick enough to carry both man and animal. An ordinary catch of lake ore was around 1,500 kg during a workday.
The Lilliecreutz family early become owner of the mill. In 1900, the blast furnace was moved close to Åminne station on the western shore of lake Vidöstern. The drawings and constructions of the mill were made by engineer Janne Bergström in Falun. The mill was the most modern with its almost twelve meter high stack. The blast furnace gas was used to drive two steam engines, which in turn gave the power to the blower and ore and coal elevator.
The blast furnace, built in brick, was supplemented with a coal warehouse, a Falun red wooden building.1909 a building housing for instance a foundry and a mechanical workshop was inaugurated. Now the whole production had moved from Kärda to Vidöstern. The reason for the move was the railway, which in 1899 had been built in the region and thus enabled easier transportation.
Mill operations were taken over in 1910 by a family-owned company within the Lilliecreutz family and was named AB Åminne Bruk. The company, which became Åminne Bruks Nya AB in 1922, produced pig iron and castings such as stoves, lawn mowers, mangles etc. Åminne was now the only remaining iron mill in Sweden to make use of lake ore. Operations were conducted, however, with the most modern methods. The old harvesting of lake ore had been replaced by dredgers with a capacity of over 40 tons lake ore per day. Ore assets in the lake Vidöstern was estimated at about 500 000 tonnes. The crisis years in the 1920s and 30s did however, that the production of pig iron using charcoal was discontinued in 1934. The mill had then about 70 employees. The foundry was, however, in operation until the 1990s.
Åminne bruk is today a very well preserved and compact plant complex with period façade in red brick. The industrial environment that remains today reflects Åminne’s diverse history during the 1900s and represents the last link of the area's iron industry with roots more than a thousand years back in time. Today, the goal is to develop Åminne bruk, which is located in the municipality Värnamo, as an industrial heritage site and a museum. The foundry houses an exhibition, depicting the history of lake ore and of the iron industry history in Åminne. The museum contains a large collection of tools and machines, and objects that were manufactured at the mill. The blast furnace is particularly well preserved.
(Vici Ståhlström)
Poäng ‒ Pisteet ‒ Points
☻☻☻☻☻
(Vici Ståhlström)
Adress – Osoite – Address
Åminne Bruk
S-331 91 Värnamo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar