Mina industriminnen: #13. Leineperin ruukki, Ulfsby, Finland

Den nu till Ulfsby stad hörande byn Leineberg (fin. Leineperi) är en av de bäst bevarade kulturhistoriska bruksbyarna i Finland. Byn består i huvudsak av före detta industriella produktionsbyggnader, som bildar bruksområdets täta kärna.
Leneperi eller Fredriksfors Bruk grundades år 1771 av major Berndt Johan Hastfehr. Hans tanke var att förädla tack- eller råjärn, som skulle hämtas från Sverige, till ett antal olika användningsändamål. Detta möjliggjordes av kraften från forsen i ån och av den lokala träkolsproduktionen. Bruket hade två separata hammarsmedjor, i vilka man smidde bultar, spikar, spadar, hästskor och lior. År 1787 lät Fredriksfors' dåvarande ägare Jonas Beckman på bruket uppföra en masugn, i vilken man började smälta inhemsk järnmalm.
I början av 1800-talet bestod bruket utöver masugnen av en hammarsmedja och en manufaktursmedja med sina mångtaliga ässjor och hamrar, av anläggningar för behandling av malm och slagg, av ett stort kolhus, samt av tiotals bostads- och lantgårdsbyggnader. Som producent av manufakturjärn var Fredriksfors ett av de största i Finland. År 1818 kom järnbruket i finska statens ägo. För prov med finska bergsmalmer färdigställdes Vid bruket en ny masugn år 1826.
År 1858 köptes Fredriksfors av K. J. Lönegren, under vars tid som ägare Fredriksfors' uppgångperiod började. Lönegren avstod från bruket år 1870. Antti (Anders) Ahlström köpte bruket år 1877, förnyade produktionen och ändrade knipphammarsmedjan till vattensåg. Masugnens versamhet tystnade i februari 1891 och sågens år 1892. Slutgiltigt gick den industriella verksamheten vid Fredriksfors till sin ända år 1902.
Fredriksfors' eller Leinebergs bruksmiljö är ett som en enhet bevarat område omfattande nästan alla för finska järnbruk typiska byggnader och konstruktioner. De viktigaste kvarvarande byggnaderna är masugnen och den till såg omändrade stångjärnssmedjan samt bruksgården och förrådsbyggnaderna. Fredriksfors' masugn är en av fyra i Finland som hela bevarade masugnar och den enda representanten för sin masugnstyp. Den nedre delen av mulltimmerhyttan är byggd 1826 och den har höjts 1861. Brukets centrala byggnader restaurerades på 1990-talet och Fredriksfors bruk är nu en av Museiverket klassificerad nationellt värdefull kulturmiljö.
Med Fredriksfors bruk kan man stifta bekantskp året runt. Smidda produkter görs också idag i smedjan. Smedernas gamla stugor tjänar som arbetsrum för handarbetare och artister, arbetarnas gamla begeri från 1850-talet fungerar som café och mjölkvarnen är ibland öppen för besökare.

(Yngve Malmén)

Nykyisin Ulvilan kaupunkiin kuuluva Leineperin kylä on yksi parhaiten säilyneistä kulttuurihistoriallisista ruukkikylistä Suomessa. Kylä muodostuu pääasiassa entisistä teollisista tuotantorakennuksista, jotka muodostavat tiiviin ruukkialueen ytimen.
Leineperin eli Fredriksforsin Ruukin perusti vuonna 1771 majuri Berndt Johan Hastfehr. Hänen ajatuksenaan oli jalostaa Ruotsista tuotua takki- eli raakarautaa mitä moninaisimpiin käyttötarkoituksiin. Tämän mahdollistivat joen koskivoima ja paikallinen puuhiilen tuotanto. Ruukilla oli kaksi erillistä vasarapajaa, joissa taottiin pultteja, nauloja, lapioita, hevosenkenkiä ja viikatteita. Vuonna 1787 Leineperin silloinen omistaja Jonas Beckman valmistutti ruukille masuunin, jossa alettiin sulattaa kotimaista rautamalmia.
1800-luvun alussa ruukkiin kuului masuunin lisäksi vasarapaja ja manufaktuuripaja lukuisine ahjoineen ja vasaroineen, malmin ja kuonan käsittelylaitokset, suuri hiilihuone sekä kymmenet asuin- ja maatalousrakennukset. Manufaktuuriraudan tuottajana Leineperi kuului Suomen suurimpiin. Vuonna 1818 rautaruukki siirtyi Suomen valtion omistukseen. Ruukille valmistui suomalaisten vuorimalmien kokeilua varten uusi masuuni vuonna 1826.
Vuonna 1858 Leineperin osti K. J. Lönegren, jonka omistajuuskaudella alkoi Leineperin nousukausi. Lönegren luopui ruukista vuonna 1870. Antti Ahlström osti ruukin vuonna 1877, uudisti tuotannon ja muutti nippuvasarapajan vesisahaksi. Masuunin toiminta hiljeni helmikuussa 1891 ja sahan vuonna 1892. Lopullisesti teollinen toiminta Leineperissä päättyi vuonna 1902.
Leineperin eli Fredriksforsin ruukinmiljöö on yhtenäisenä säilynyt alue, johon sisältyvät lähes kaikki suomalaisille rautaruukeille tyypilliset rakennukset ja rakenteet. Tärkeimmät jäljellä olevat rakennukset ovat masuuni ja sahaksi muutettu kankirautavasarapaja sekä ruukinkartano ja varastorakennukset. Leineperin masuuni on yksi neljästä Suomessa ehjänä säilyneestä masuunista ja se on masuunityyppinsä ainoa edustaja. Multahirsirakenteisen masuunin alaosa on rakennettu 1826 ja sitä on korotettu 1861. Ruukin ydinalueen rakennukset restauroitiin 1990-luvulla ja Leineperin ruukki on nyt Museoviraston luokittelema Valtakunnallisesti merkittävä rakennettu kulttuuriympäristö.
Leineperin ruukkiin voi tutustua ympäri vuoden. Sepän tekemiä tuotteita tehdän tänäkin päivänä pajassa. Seppien vanhat mökit toimivat käsityöläisten ja taiteilijoiden työhuoneina, työläisten leipomo 1850-luvulta toimii kahviona ja jauhomylly on toisinaan auki vierailijoille.

(Vici Ståhlström)

Currently part of the town of Ulvila, the village of Leineperi is one of the best preserved industrial villages of cultural value in Finland. The village mainly consists of former industrial produktion buildings, which are forming the core of the works area.
The works of Leineperi, also known as Fredriksfors, were founded in 1771 by Major Berndt Johan Hastfehr. His idea was to refine pig iron brought in from Sweden for a vast variety of uses. This was made possible by the power of the rapids and by the local production of charcoal. The ironworks had two separate forges in which they forged bolts, nails, spades, horseshoes and scythes. In 1787 the owner of Fredriksfors at the time, Jonas Beckman, had a blast furnace built at the mill, in which melting of domestic iron ore was begun.
In the early 1800s the mill consisted in addition to the blast furnace of the two forge buildings with their numerous forges and hammers, of facilities for the treatment of ore and slag, of a large coal storge, and of dozens of residential and farm buildings. As a producer of manufactured iron, Leineperi was one of the largest in Finland. In 1818 the ironworks came under the ownership of the Finnish state. In order to test Finnish rock ores, a new blast furnace was completed at the mill in 1826.
In 1858 Leineperi was bought by K. J. Lönegren, under whose ownership the upswing period of Leineperi began. Lönegren renounced the ironworks in 1870. Antti (Anders) Ahlström bought the works in 1877, renewed the production, and turned the bar-iron forge into a hydropowered sawmill. The activities at the blast furnace stopped in February 1891, and at the saw mill in 1892. All industrial activities at Leineperi were ended in 1902.
The industrial environment at Leineperi is preserved as a uniform area, which includes almost all buildings and structures typical of Finnish ironworks. The main remaining buildings are the blast furnace and the bar-iron forge, which was transformed into a sawmill, as well as the mansion and warehouses. The blast furnace at Leineperi is one of four Finnish blast furnaces that are still standing and the sole representative of its type. The bottom part of the hut was built in 1826 and the furnace has been raised in 1861. The main buildings of the ironworks were restored in the 1990s and the works at Leineperi are now by Finland's National Board of Antiquities classified as one of the nationally valuable cultural environments.
The works at Leineperi can be visited all year round. Blacksmithing products are made in the forge also today. The smiths' old cottages serve as workshops of craftspeople and artists, a workers bakery from the 1850s serves as a cafe and a flour mill is occationally open for visitors.