The Royal Gunpowder Mills Museum i Waltham Abbey ligger på 170 tunnland albevuxen skogsmark och är ett viktigt kulturarv. Det nordligaste området har blivit ett naturreservat, känt för sina rådjur och hägrar. Den del av området, där museet ligger, kallas The Island, Holmen, på grund av ett nätverk av kanaler. En stor del av vattennätverket är konstgjort och tar sitt vatten från floden Lea.
Produktionen av sprängämnen på stranden av floden Lea började under 1600-talet. I början var produktionen av krut ett kommersiellt företagande, men 1787 köpte regeringen bruket för att säkerställa produktens höga kvalitet. Det var nödvändigt att ta in salpeter och svavel, men platsen kunde producera sitt eget träkol. Kvar finns det fortfarande många alträd, som kunde ge trä, som är perfekt för att göra träkol av.
Produktionen hade visat sig vara otillräcklig under Krimkriget (1854-1856), så efteråt beslöt man att öka produktiviteten genom att installera fabriker, som drevs med ånga. Svartkrut var mestadels använt som drivmedel i skjutvapen, men det ger en hel del rök och på så vis avslöjar vapnets plats. Upptäckten av rökfria drivmedel i slutet av adertonhundratalet förorsakade en nedgång i krutproduktionen. Cordite, som innehåller nitrocellulosa och nitroglycerin, blev drivmedlet att föredra under det tjugonde århundradet. Ytterligare områden, både i norr och i söder, förvärvades för de nya processerna.
Efter andra världskriget blev platsen en anläggning för sprängämnesforskning och -utveckling under försvarsministeriet. En senare rationalisering av forskningen kring sprängämnen och krigsmateriel ledde till att all vetenskaplig personal avlägsnade sig år 1991.
Inalles var The Royal Gunpowder Mills involverade i produktion och utveckling av sprängämnen och raketkrut i över 300 år. Numera är bara ett fåtal rester av det ursprungliga bruket synliga då man korsar en kanal strax efter ingången till museiområdet. Den äldsta bevarade byggnaden är Walton House, en tvåvåningsbyggnad byggd strax efter förvärvet av regeringen och nu använd av museiförvaltningen.
På den östra sidan av en stora rektangulär gräsmatta syns en rad byggnader, som byggdes år 1861. I mitten av varje byggnad, där det finns ett högt fönster, fanns det en stor ångmaskin. Två axlar under golvet överförde kraften till sex produktionsenheter (tre på var sida), där de våta ingredienserna i krut blandades och maldes. Dessa byggnader omvandlades till laboratorierna efter andra världskriget, men den sydligaste har delvis restaurerats. Där kan man se resterna av maskiner, som tillverkats under den viktorianska eran.
Vatten var avgörande både för tillverkningsprocessen och för transporten av sprängämnena. Åtta kilometer kanaler byggdes för transport av material på fabriksområdet. Systemet har två nivåer, som förbinds med en sluss, och akvedukter. Idag är de övre kanalerna torra, men i de lägre finns det fortfarande vatten. En pråm för transport av sprängämnen finns att beskåda, liksom också gångbroar, som är avsedda att vara förenliga med formen på pråmarna. Kanalerna kunde inte klara av den ökade produktionen från sex tusen ammunitionsarbetare under första världskriget, så ett smalspårigt (45 cm) järnvägssystem utvecklades, av vilket rester kan ses på vissa ställen.
The Royal Gunpowder Mills Museum har en detaljerad utställning på bottenvåningen i huvudbyggnaden. På övervåningen finns en biograf, som visar en film om sprängämnestillverkningens historia. Besökarnas tillgång till naturreservatet är begränsad, men det finns en möjlighet att ta ett traktordraget tåg in i detta område och då kan man se den konstgjorda kulle, som byggdes 1896 för den farliga tillverkningen av nitroglycerin, en djup bassäng för forskning kring undervattenssprängämnen och en hydraulisk krutpress.
(Vici Ståhlström)
The Royal Gunpowder Mills Museum Waltham Abbeyssa sijaitsee 170 eekkerin suuruisella, leppämetsän peittämällä alueella ja on tärkeää kulttuuriperintöä. Pohjoisin alue on nykyisin luonnonsuojelualuetta, tunnettu peuroistaan ja haikaroistaan. Se osa alueesta, jolla museo sijaitsee, kutsutaan kanavaverkoston takia The Islandiksi, Saareksi. Iso osa vesiverkostosta on ihmisen rakentamaa ottaen vetensä Lea-joesta.
Räjähdysaineiden valmistus Lea-joen rantatörmällä alkoi 1600-luvulla. Alkuaikoina ruudin valmistus oli kaupallinen hanke, mutta vuonna 1787 hallitus osti tehtaat varmistaakseen tuotteet korkean laadun. Salpietari ja rikki piti tuoda ulkoa, mutta puuhiili voitiin tuottaa alueella. Yhä vielä jäljellä on monta leppää, jotka tuottavat puuta, joka sopisi erinomaisesti puuhiilen valmistukseen.
Tuotanto osoittautui riittämättömiksi Krimin sodan aikana (1854-1856), joten sodan jälkeen päätettiin lisätä tuottavuutta asentamalla höyryllä toimivia tehtaita.
Mustaruuti käytettiin enimmäkseen ampuma-aseiden ponneaineena, mutta se tuottaa paljon savua ja paljastaa siten aseen sijainnin. Savuttomien ponneaineiden keksiminen 1800-luvun loppupuolella aiheutti ruudin tuotannon laskun. Kordiitista, joka sisältää nitroselluloosaa ja nitroglyserolia, tuli kahdennenkymmenennen vuosisadan ensisijainen ponneaine. Lisäalueita hankittiin sekä pohjoisesta ja etelästä uusia prosesseja varten.
Toisen maailmansodan jälkeen alueesta tuli puolustusministeriön alainen räjähdetutkimuksen ja kehittämisen laitos. Myöhemmin räjähde- ja aseistustutkimuksen rationalisointi johti koko tieteellisen henkilöstön lähtöön 1991.
Kaikenkaikkiaan The Royal Gunpowder Mills oli mukana räjähteiden ja rakettiruudin tuotannossa ja kehittämisessä yli 300 vuotta. Nykyään vain muutamia jäänteitä alkuperäisestä tehtaasta on näkyvissä kanavaa ylitettäessä pian museoalueelle tulon jälkeen. Vanhin säilynyt rakennus on Walton House, kaksikerroksinen rakennus, joka on rakennettu pian hallituksen hankinnan jälkeen ja joka nyt on museon hallinnon käytössä. Suuren neliömäisen nurmikentän itäpuolella voidaan nähdä rivi rakennuksia vuodelta 1861. Kunkin rakennuksen keskellä, jossa on suuri ikkuna, oli suuri höyrykone. Kahden lattian alla menevän akselin kautta tehoa siirrettiin kuuteen tuotantoyksikköön (kolme kummallakin puolella), jossa ruudin kosteat ainesosat sekoitettiin ja jauhettiin. Nämä rakennukset muunnettiin laboratorioiksi toisen maailmansodan jälkeen, mutta eteläisintä on osittain restauroitu. Siellä voi nähdä jäännöksiä viktoriaanisella aikakaudella valmistetuista koneista.
Vesi oli ratkaisevassa asemassa sekä valmistusprosessissa että räjähteiden kuljetuksessa. Materiaalien kuljettamista varten alueelle rakennettiin noin kahdeksan kilometriä kanavaa. Järjestelmässä on kaksi tasoa, joita yhdistää sulku, ja akveduktit. Tänään ylemmät kanavat ovat kuivia, mutta alemmissa on vielä vettä. Räjähteiden kuljettamiseen käytetty proomu on esillä, kuten proomujen ehdoilla suunnitellut kulkusillat. Kanavat eivät selviytyneet kuudentuhannen ammustyöläisen kasvattamasta tuotannosta ensimmäisen maailmansodan aikana, joten kehitettiin kapearaiteinen ( 45 cm ) rautatieverkosto, josta edelleen paikoin näkeen osia.
The Royal Gunpowder Millsin museon päärakennuksen alakerrassa on yksityiskohtainen näyttely. Yläkerrassa on elokuvateatteri, jossa esitetään elokuva räjähteiden valmistuksen historiasta. Vierailijoiden pääsy luonnonsuojelualueelle on rajoitettu, mutta tälle alueelle on valinnainen matka traktorin vetämällä vaunulla, jonka aikana näkee vuonna 1896 rakennetun keinotekoisen kummun vaarallisen nitroglyseriinin valmistusta varten, syvän altaan vedenalaisten räjähteiden tutkimusta varten sekä hydraulisen ruutipuristimen.
(Yngve Malmén)
The Royal Gunpowder Mills Museum in Waltham Abbey is set in 170 acres of Alder woodland and is an important heritage site. The most northerly area has become a nature reserve, noted for its deer and herons. The part of the site, where the museum is located, is referred to as the Island due to the network of canals. Much of the water network is man-made, feeding off the River Lea.
The production of explosives on the banks of the River Lea began during the 17th century. In the early days the production of gunpowder was a commercial venture, but in 1787 the government purchased the mills to ensure a high quality supply. It was necessary to bring in the saltpetre and the sulphur, but the site could produce its own charcoal. There are still many alder trees, which produced wood ideal for making charcoal.
The production proved inadequate during the Crimean War (1854-1856), so afterwards it was decided to increase productivity by installing mills powered by steam.
Gunpowder was mostly used as a propellant, but it produces a lot of smoke and so reveals the location of the gun. The discovery of smokeless propellants towards the end of the nineteenth century ensured the decline of gunpowder production. Cordite, which contains nitrocellulose and nitroglycerine, became the preferred propellant of the twentieth century. Additional areas both to the north and to the south were acquired for the new processes.
After the Second World War, the site became the Explosives Research and Development Establishment of the Ministry of Defence. Later rationalisation of research on explosives and armaments led to the departure of all the scientific staff by 1991.
In all the Royal Gunpowder Mills was involved in the production and development of explosives and rocket propellants for over 300 years. Nowadays only a few remains of the original mills are visible as you cross a canal soon after entering the site. The oldest surviving building is Walton House, a two-storey building constructed just after the acquisition by the government and now used by the museum administration.
On the east side of a large rectangular grassy area can be seen a line of buildings begun in 1861. In the centre of each building, where there is a high window, there was a large steam engine. Two shafts under the floor transmitted the power to six incorporating mills (three on each side), where the wet ingredients of gunpowder were mixed and ground. These buildings were converted into laboratories after the Second World War, but the most southerly one has been partly restored. There you can see the remains of the machinery made in the Victorian era.
Water was crucial both to the manufacturing process and the transport of explosives. Some eight kilometres of canal were constructed for transporting materials within the site. The system has two levels, connected by a lock, and aqueducts. Today the upper canals are dry, but the lower ones still contain water. A barge for transporting explosives is on display, and also footbridges designed to be compatible with the shape of the barges. The canals could not cope with the increased production from six thousand munitions workers during the First World War, so the narrow gauge (45 cm) railway system was developed, remains of which can be seen in some places.
At the Royal Gunpowder Mills Museum there is a detailed exhibition on the ground floor of the main building. Upstairs there is a cinema showing a film about the history of explosives manufacture. Visitor access to the nature reserve is restricted, but there is an optional Land Train ride into this area, during which you
can see the artificial mound built in 1896 for the hazardous manufacture of nitroglycerine, a deep pool for the investigation of underwater explosive and a hydraulic gunpowder press.
(Yngve Malmén)
Poäng - Pisteet - Points
☻☻☻☺☺
Adress - Osoite - Address
Beaulieu Drive
Waltham Abbey EN9 1JX
Storbritannien
www.royalgunpowdermills.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar